Obs. Nyligen ändrades ursprungsversionen på tyska av den här sidan. Våra översättare håller på att översätta den nya sidan till svenska.
Swipe to change

Nationell lagstiftning

Här hittar du information om rättssystemet i Tyskland.

Det finns ingen officiell översättning av den språkversion du tittar på.
Här kommer du till en maskinöversatt version av innehållet. Maskinöversättningen tillhandahålls enbart för att bidra till förståelsen av texten. Ägaren av sidan tar inget som helst ansvar för kvaliteten på den maskinöversatta texten.

Förbundsrepubliken Tyskland är en demokratisk, federal och social konstitutionell stat. Förutom de grundläggande rättigheterna utgör principerna om en demokratisk, federal och social konstitutionell stat den okränkbara kärnan i Tysklands författning. Förbundsförfattningsdomstolen övervakar att författningen följs.

Rättskällor

Grundlagen (Grundgesetz) är den tyska författningen, som Förbundsrepubliken Tysklands rättssystem och värderingar bygger på. I grundlagen fastställs

  • de grundläggande rättigheterna som de högsta vägledande principerna,
  • den grundläggande strukturen och principerna för staten och statens högsta styrande organ,
  • principerna för hur valet till förbundsdagen (Bundestag, det tyska parlamentets andra kammare) ska genomföras,
  • status och rättigheter för de fritt valda ledamöterna i förbundsdagen,
  • bestämmelser om förbundsdagens organisation och arbetsordning.

Typer av rättsliga instrument – beskrivning

De viktigaste skriftliga källorna i den tyska inhemska rätten är grundlagen, lagstiftning, förordningar och föreskrifter. Dessutom finns det oskrivna rättskällor, bland annat de allmänna principerna i internationell rätt och sedvanerätt. Rättspraxis är i princip inte en rättskälla, även om den i praktiken spelar en viktig roll. Vissa beslut från förbundsförfattningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) har i sig lagverkan.

Tyskland är en förbundsrepublik som består av 16 delstater – som kallas Länder på tyska. Därför finns förbundslagar, som gäller i hela Tyskland, och delstatslagar, som endast gäller i respektive delstat. Varje delstat har sin egen författning och har inom den rättsliga ram som fastställs av grundlagen även rätt att anta lagstiftning, förordningar och föreskrifter.

Förbundsrepublikens och delstaternas lagstiftande befogenheter regleras i detalj i grundlagen. Lagstiftningskompetensen ligger hos delstaterna i den mån den inte har överförts till den federala nivån enligt grundlagen. De viktigaste lagstiftande befogenheterna anges i artiklarna 71–74 i grundlagen. Ytterligare lagstiftande befogenheter anges på olika ställen i grundlagen.

Förbundsrepublikens exklusiva lagstiftande makt

På de områden där förbundsrepubliken har exklusiv lagstiftande makt har delstaterna endast befogenhet att anta lagstiftning när de uttryckligen har rätt till detta enligt en förbundslag (artikel 71 i grundlagen).

Enligt artikel 73 i grundlagen har förbundsrepubliken exklusiv lagstiftande makt inom (bland annat) följande områden: alla utrikespolitiska frågor, försvar (inklusive skydd av civilbefolkningen), medborgarskap, rörelsefrihet, pass, uppehållstillstånd och identitetskort, invandring, utvandring och utlämning, valuta- och penningfrågor, det gemensamma tull- och handelsområdet, lufttransport, polissamarbete mellan förbundsrepubliken och delstaterna i brottmål samt lagstiftning om vapen och sprängämnen.

Konkurrerande lagstiftande befogenheter

På områden med konkurrerande lagstiftning (dvs. lagstiftning på förbundsnivå och på delstatsnivå) har delstaterna rätt att anta lagstiftning om förbundsrepubliken inte utövar sina lagstiftande befogenheter på samma område (artikel 72 i grundlagen). Bland de rättsliga områden som omfattas av bestämmelserna om konkurrerande lagstiftning finns bl.a. civilrätt, straffrätt och trafiklagstiftning, föreningsfrihet, lagar om utlänningars uppehållstillstånd och uppehållsrätt, ekonomiska frågor, arbetslagstiftning och även vissa aspekter av konsumentskyddet. I vissa av de frågor som enligt artikel 74 i grundlagen hör till den konkurrerande lagstiftningen har förbundsrepubliken endast rätt att anta lagstiftning i de fall där frågor som t.ex. likvärdiga levnadsvillkor i hela Tyskland eller upprätthållandet av den ekonomiska enheten kräver förbundslagstiftning i det nationella intresset.

Grundlagen reglerar också konflikter mellan förbundslagar och delstatslagar. Den grundläggande regeln anges i artikel 31 i grundlagen: ”Förbundslagar har företräde framför delstatslagar”. Den principen gäller oavsett hierarkin för de lagar som strider mot varandra. En förbundslag har t.ex. företräde framför en delstats författning.

Rättsreglernas hierarki

Högst upp i rättsreglernas hierarki finns grundlagen. Den har företräde framför alla inhemska lagar och utgör, tillsammans med författningen, grunden för hela det tyska rättssystemet. Alla lagar som antas i Tyskland måste vara förenliga med grundlagen, både till form och till innehåll. Därför anges det i artikel 20.3 i grundlagen att lagstiftningen styrs av författningen och att den verkställande och dömande makten styrs av lag och rätt. Vid utövandet av den lagstiftande, verkställande och dömande makten är man dessutom bunden av de grundläggande rättigheter som fastställs i artiklarna 1–19 i grundlagen, som är direkt tillämplig lag (artikel 1.3). Grundlagens företräde är i slutändan något som förbundsförfattningsdomstolen upprätthåller. Det är endast förbundsförfattningsdomstolen som kan ogiltigförklara en rättsakt som antagits av förbundsdagen, om domstolen anser att rättsakten strider mot författningen.

I artikel 79.2 fastställs att en ändring av grundlagen kräver två tredjedelars majoritet av förbundsdagens ledamöter och två tredjedelar av rösterna i förbundsrådet (Bundesrat, det tyska parlamentets första kammare), som är det organ där delstaterna deltar i antagandet av lagstiftning, i förbundsrepublikens förvaltning samt i EU-frågor. Vissa centrala delar av grundlagen – t.ex. Tysklands uppdelning i delstater, att delstaterna, i princip, deltar i lagstiftningsprocessen och de principer som fastställs i artiklarna 1 och 20 – får överhuvudtaget inte ändras (artikel 79.3).

De allmänna bestämmelserna i internationell rätt är underställda författningen, men har företräde framför förbundsrepublikens och delstaternas lagar. Dessa allmänna bestämmelser inbegriper internationell sedvanerätt och de allmänna principerna i internationell lag, men inte internationell fördragsrätt. I grundlagen anges uttryckligen att dessa allmänna bestämmelser är en integrerad del av förbundslagstiftningen, att de har företräde framför förbundslagar och att de direkt skapar rättigheter och skyldigheter för invånarna i förbundsrepublikens territoriet (artikel 25). De allmänna bestämmelser i internationella rätt som har rättsverkan för den enskilda individen (dvs. bestämmelser för att skydda den enskilde) innefattar i synnerhet garantier för lämpligt rättsskydd för utlänningar eller ”specialitetsprincipen”, som innebär att straffrättsliga förfaranden är underställda villkoren för godkännande av utlämning i den stat som begär utlämningen.

Vanlig lagstiftning är underställd författningen. Lagarna antas av förbundsdagen tillsammans med förbundsrådet. Lagförslag kan läggas fram i förbundsdagen av förbundsregeringen, förbundsrådet eller av ledamöter i förbundsdagen (av en parlamentsgrupp eller minst 5 procent av ledamöterna). I grundlagen anges de fall där förbundsdagens slutliga antagande av en lag kräver förbundsrådets samtycke (enligt statistik som förbundsrådet har publicerat på sin webbplats antas cirka 45 procent av alla lagar på det sättet). När det gäller de övriga lagar som antas av förbundsdagen har förbundsrådet endast rätt att invända mot ett lagförslag som antagits av förbundsdagen, som i sin tur kan avvisa förbundsrådets invändning. När förbundsdagen och förbundsrådet inte lyckats enas kan ett gemensamt utskott sammankallas för att samråda om lagar (medlingsutskottet). Medlingsutskottet består av lika många ledamöter från förbundsdagen och förbundsrådet (för närvarande 16 ledamöter vardera). Utskottets roll är att komma med förslag som ledamöterna kan enas om, men den kan inte fatta beslut på förbundsdagens och förbundsrådets vägnar.

Förordningar (Rechtsverordnung) är underordnade lagstiftningen och kan utfärdas av förbundsregeringen, en förbundsminister eller delstatsregeringarna. Föreskrifter (Satzung) är i sin tur underställda förordningar och kan utfärdas av ett organ som lyder under offentlig rätt (t.ex. en kommun).

Institutionell ram

Lagstiftande myndighet

Tysklands lagar stiftas av förbundsdagens två kamrar. Förbundsdagen är därför det viktigaste lagstiftande organet. Förbundsdagen beslutar om alla lagar som faller inom förbundsrepublikens behörighet. Detta sker i en lagstiftningsprocess där även förbundsrådet deltar.

Förbundsrådet, förbundsregeringen och förbundsdagens ledamöter och parlamentariska grupper har rätt att lägga fram ny eller ändrad lagstiftning i förbundsdagen i form av lagförslag. Förbundsdagen debatterar och röstar om lagförslagen enligt ett noggrant reglerat förfarande.

Delstaterna ges stora statliga befogenheter enligt Tysklands federala system, och därför deltar förbundsrådet även i antagandet av lagstiftning. Alla lagförslag läggs fram för omröstning i förbundsrådet, som – beroende på vad lagförslaget handlar om – till och med kan förkasta vissa förslag.

Du hittar mer information på förbundsdagens webbplats.

Lagstiftningsförfarandet

Antagande av lagstiftning

De flesta lagförslag och diskussionspunkter utarbetas av förbundsregeringen. Regeringen är det centrala verkställande organet och har därför störst erfarenhet av tillämpningen av lagstiftningen. Den har också direkt kännedom om var det behövs nya lagar i praktiken.

Förutom förbundsregeringen har dock förbundsrådet och förbundsdagens ledamöter rätt att lägga fram lagförslag som så småningom leder till nya lagar.

Förslag framlagda av förbundsregeringen och förbundsrådet

Om förbundsregeringen vill ändra en lag eller anta en ny lag måste förbundskanslern först lägga fram lagförslaget för förbundsrådet.

I regel har förbundsrådet sedan sex veckor på sig att yttra sig över lagförslaget. Regeringen kan i sin tur svara med skriftliga motargument. Förbundskanslern skickar sedan lagförslaget till förbundsdagen med förbundsrådets kommentarer. Ett undantag från det här förfarandet är budgetförslag, som översänds samtidigt till förbundsrådet och förbundsdagen.

Ett liknande förfarande tillämpas när lagstiftningsinitiativ läggs fram av förbundsrådet. När en majoritet av förbundsrådets ledamöter har röstat för ett lagförslag skickas det till förbundsregeringen som yttrar sig om det, vanligen inom sex veckor, och sedan skickas det vidare till förbundsdagen.

Förslag framlagda av enskilda ledamöter i förbundsdagen

Lagförslag kan också läggas fram av förbundsdagens ledamöter. I så fall måste lagförslaget ha stöd av antingen minst en av parlamentsgrupperna eller minst 5 procent av förbundsdagens ledamöter.

Lagförslag som läggs fram på det här sättet måste inte först läggas fram för förbundsrådet. Därför ser regeringen ibland till att särskilt brådskande lagförslag läggs fram av förbundsdagens parlamentsgrupper.

Distribution av diskussionsunderlag

Innan ett lagförslag kan diskuteras i förbundsdagen måste det först hänskjutas till förbundsdagens talman, och därefter registreras av den administrativa avdelningen.

Därefter skickas lagförslaget ut till alla ledamöter av förbundsdagen och förbundsrådet och till förbundsministerierna, antingen i pappersform eller i elektronisk form (vilket är vanligare).

Så snart lagförslaget har förts upp på föredragningslistan för plenarsammanträdet är det första skedet i parlamentets antagande klart. Lagförslaget kan då officiellt läggas fram i parlamentets offentliga forum.

Tre behandlingar i plenum

I regel diskuteras lagförslag tre gånger i förbundsdagens plenum. Dessa debatter kallas behandlingar.

Under första behandlingen hålls en debatt endast om presidiet (ett särskilt verkställande organ i förbundsdagen) har enats om det, eller om någon av parlamentsgrupperna begär det. Detta sker oftast när lagförslag är särskilt kontroversiella eller är av särskilt intresse för allmänheten.

Det främsta målet med första behandlingen är att utse ett eller flera utskott som ska behandla lagförslaget och förbereda det för andra behandlingen. Detta görs på grundval av rekommendationer från presidiet.

Om flera utskott utses ges ett av utskotten huvudansvaret för överläggningarna om förslaget och ansvarar för lagförslagets antagande i parlamentet. De övriga utskotten ombeds att yttra sig över lagförslaget.

Lagstiftningsarbete i utskotten

Det detaljerade lagstiftningsarbetet sker i de ständiga utskotten, som är sammansatta av ledamöter från alla parlamentsgrupper. Utskottsledamöterna sätter sig in i materialet och diskuterar det under sina sammanträden. De kan också bjuda in sakkunniga och företrädare för intressegrupper till offentliga utfrågningar.

Parallellt med utskottens arbete bildar parlamentsgrupperna arbetsgrupper som granskar förslagen och enas om en ståndpunkt.

Det är inte ovanligt att parlamentsgrupperna enas redan i utskotten. De flesta lagförslag behandlas i större eller mindre utsträckning genom samarbete mellan de parlamentsgrupper som hör till det regerande partiet och de som sitter i opposition.

När överläggningarna har slutförts lägger  det huvudansvariga utskottet fram ett betänkande för plenum om resultatet av överläggningarna. Det beslut som utskottet rekommenderar ligger till grund för andra behandlingen, som nu inleds i plenum.

Debatt under andra behandlingen

Före andra behandlingen får alla ledamöter den publicerade rekommendationen till beslut i en tryckt version. De är därför väl förberedda för debatten. Parlamentsgrupperna samordnar även sina ståndpunkter än en gång vid interna sammanträden inför debatten, för att visa upp en enad front vid den offentliga andra behandlingen.

Efter den allmänna debatten kan alla bestämmelser i lagförslaget övervägas separat. I regel går dock plenum direkt till omröstning om hela lagförslaget.

Alla ledamöter i förbundsdagen kan lägga fram ändringsförslag, som sedan behandlas i plenum. Om plenum antar ändringsförslag måste den nya versionen av lagförslaget först tryckas och delas ut. Detta förfarande kan dock förkortas om två tredjedelar av de närvarande ledamöterna samtycker till det. I så fall kan tredje behandlingen inledas direkt.

Omröstning under tredje behandlingen

Ytterligare en debatt kan hållas under tredje behandlingen om minst en parlamentsgrupp eller minst 5 procent av förbundsdagens ledamöter begär det.

I det här skedet kan enskilda ledamöter inte längre lägga fram ändringsförslag, det kan bara göras av minst en parlamentsgrupp eller minst 5 procent av förbundsdagens ledamöter. Ändringsförslagen får dessutom endast avse de ändringsförslag som antogs under andra behandlingen.

Den slutliga omröstningen hålls i slutet av tredje behandlingen. När förbundsdagens talman frågar hur många som röstar för, emot eller som vill lägga ned sina röster svarar ledamöterna genom att resa sig från sina platser.

Först när ett lagförslag har fått den majoritet som krävs i förbundsdagen skickas det till förbundsrådet som en rättsakt.

Förbundsrådets samtycke

Genom förbundsrådet deltar delstaterna i utarbetandet av alla lagförslag. Förbundsrådets rätt att delta i lagstiftningsprocessen är noggrant fastställd.

Förbundsrådet får inte lägga fram ändringsförslag till ett lagförslag som har antagits av förbundsdagen. Men om det inte samtycker till ett förslag kan det begära att medlingsutskottet sammankallas. Medlingsutskottet är sammansatt av ett lika stort antal ledamöter från förbundsdagen och förbundsrådet.

För vissa lagförslag är förbundsrådets samtycke ett obligatoriskt krav. Det gäller t.ex. lagförslag som påverkar delstaternas finanser och förvaltningsmässiga befogenheter.

När det gäller lagförslag som förbundsrådet kan göra invändningar mot har förbundsdagen befogenhet att sätta en lag i kraft även om medlingsutskottet inte har lyckats enas. Detta kräver dock en ytterligare omröstning i förbundsdagen, där förbundsdagen godkänner lagen med absolut majoritet.

Ikraftträdande

När ett lagförslag har godkänts av förbundsdagen och förbundsrådet måste det genomgå ett antal ytterligare stadier innan det kan träda i kraft.

En antagen rättsakt trycks först och skickas sedan till förbundskanslern och den behöriga förbundsministern, som kontrasignerar den.

Förbundspresidenten får sedan rättsakten för slutligt undertecknande. Han eller hon kontrollerar först att akten har antagits i enlighet med författningen och att den inte strider mot grundlagen. När detta har gjorts undertecknar förbundspresidenten akten och begär att den ska offentliggöras i Tysklands officiella kungörelseorgan (Bundesgesetzblatt).

Härigenom kungörs lagen. Om inget särskilt datum nämns i lagen träder den i kraft den fjortonde dagen efter offentliggörandet i Tysklands officiella kungörelseorgan.

Du hittar mer information på förbundsdagens webbplats.

Rättsdatabaser

Förbundsjustitie- och konsumentskyddsministeriet och förbundsjustitieämbetet lägger ut nästan alla gällande förbundslagar på internet utan kostnad så att intresserade medborgare kan ta del av dem. Lagarna läggs ut på webbplatsen Gesetze im Internet, där du kan ta del av de senaste versionerna av lagar och förordningar. De uppdateras fortlöpande av förbundsjustitieämbetets dokumentationskontor. Ett flertal viktiga lagar finns även översatta till engelska.

Förbundsregeringen, under ledning av förbundsministeriet för inrikesfrågor, byggnadsverksamhet och hembygd, tillhandahåller kostnadsfritt en omfattande databas med gällande administrativa föreskrifter som utfärdats av de högsta förbundsmyndigheterna på webbplatsen Verwaltungsvorschriften im Internet.

Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland är en federal stat publicerar varje delstat sina egna delstatslagar. Delstaterna har därför skapat egna internettjänster. För länkar till dessa, se Justizportal des Bundes und der Länder (portal för de rättsliga myndigheterna på förbundsnivå och delstatsnivå).

Länkar

Bundesgesetzblatt (Tysklands officiella kungörelseorgan)

Gesetze im Internet

Engelsk översättning av lagstiftning på Gesetze im Internet

Verwaltungsvorschriften im Internet

Portal för de rättsliga myndigheterna på förbundsnivå och delstatsnivå

Förbundsdagen

Tysklands förbundsregering

Senaste uppdatering: 16/07/2020

Sidans nationella språkversion sköts av respektive medlemsland. Översättningarna har gjorts av EU-kommissionen. Det är möjligt att översättningarna ännu inte tar hänsyn till eventuella ändringar som de nationella myndigheterna har gjort. Europeiska kommissionen fritar sig från allt ansvar för information och uppgifter i detta dokument. För de upphovsrättsliga regler som gäller för den medlemsstat som ansvarar för denna sida hänvisas till det rättsliga meddelandet.
De EU-länder som ansvarar för det nationella innehållet på den här webbplatsen håller på att uppdatera delar av sitt innehåll mot bakgrund av Storbritanniens utträde ur EU. Det kan dock ta ett tag innan vi har uppdaterat alla sidor.