Hitta information per region
Österrikisk rätt är huvudsakligen skriven (gesatztes) rätt. Sedvanerätt spelar däremot en mycket begränsad roll. Högsta domstolens domar ger viktig vägledning om hur lagen ska tillämpas och är av stor betydelse, men rättspraxis (domarskapad rätt) erkänns inte formellt som rättskälla.
I den österrikiska författningen anges att allmänt erkända regler i internationell rätt är en del av den federala rätten, vilket innebär att internationella fördrag införlivas med det österrikiska rättssystemet (med eller utan specifik lagstiftning). Fördragsbestämmelsernas placering i det inhemska rättssystemet avgörs av innehållet.
För att internationella fördrag som ändrar eller kompletterar författningen ska godkännas av Nationalrat (det österrikiska parlamentets andra kammare, nedan kallat nationalrådet) gäller samma krav för beslutsmässighet som vid antagande av resolutioner om konstitutionell lagstiftning på federal nivå. Samma krav gäller för antagande av lagförslag och resolutioner som internationella fördrag som ändrar eller kompletterar lagen.
I princip ingår förbundspresidenten internationella fördrag på förslag från förbundsregeringen eller den förbundsminister som bemyndigats av regeringen. Internationella fördrag av politisk natur som ändrar eller kompletterar lagstiftningen måste godkännas i förväg av nationalrådet. Förbundspresidenten kan uppdra åt förbundsregeringen eller relevanta regeringsledamöter att ingå vissa typer av internationella fördrag som varken är politiska eller ändrar eller kompletterar lagstiftningen.
Enligt den österrikiska författningen har de nio delstaterna (Bundesländer) sin egen delstatskonstitutionella lagstiftning utöver den (konstitutionella) förbundslagstiftningen. Delstaternas konstitutionella lagstiftning får inte strida mot den konstitutionella förbundslagstiftningen och är därför underordnad denna. I princip föreligger emellertid ingen sådan hierarki mellan förbundslagstiftning och delstatslagstiftning. Sedan 1988 har delstaterna också kunnat ingå internationella fördrag i frågor som ligger inom deras behörighetsområde. Yttre angelägenheter sköts emellertid på förbundsnivå.
Konstitutionella bestämmelser på förbundsnivå kräver i regel två tredjedels majoritet av de avgivna rösterna i nationalrådet, med minst hälften av ledamöterna närvarande. En bestämmelse som åstadkoms genom ett sådant förfarande ska dessutom uttryckligen betecknas som ”konstitutionell lag” eller ”konstitutionell bestämmelse”.
När nationalrådet beslutar om förbundslagstiftning krävs å andra sidan att minst en tredjedel av ledamöterna är närvarande och att förslaget erhåller absolut majoritet av de avgivna rösterna.
Följande principer (Grundprinzipien) i den österrikiska författningen är grundläggande för landets rättsordning:
Dessa vägledande principer bildar tillsammans den grundläggande konstitutionella ordningen (verfassungsrechtliche Grundordnung).
Den konstitutionella ordningen har stor betydelse. Om en större ändring av författningen resulterar i att de grundläggande principerna frångås eller om förhållandet mellan principerna förändras avsevärt anses författningen ha ändrats på ett grundläggande sätt. I så fall måste en folkomröstning hållas.
Österrikes anslutning till Europeiska unionen den 1 januari 1995 innebar en grundläggande förändring av den österrikiska förbundsförfattningen. Sedan Österrikes anslutning grundas den grundläggande rättsordningen inte bara på österrikisk konstitutionell rätt utan även på EU-rätten (konstitutionell dualism). Den förhärskande synen är att EU-rätten har företräde framför inhemsk rätt och även framför allmän konstitutionell rätt på förbundsnivå , men inte framför de grundläggande principerna i författningen.
I den konstitutionella lagstiftningen anges den politiska verksamhetens ”spelregler”, eftersom denna reglerar följande:
Författningens rättsstatliga grundprincip innebär att lagen är bindande för alla rättstillämpande myndigheter (förvaltning och domstolsväsende). Författningen fördelar lagstiftningsbefogenheter mellan förbundsregeringen och delstaterna.
Förordningar (Verordnungen) är allmänna rättsliga bestämmelser som utfärdas av myndigheter. De är bindande för alla som omfattas av dem. För utfärdande av tillämpningsbestämmelser, som används för att ange den närmare innebörden av mer allmänt hållen lagstiftning, finns en generell delegeringsordning som grundar sig på författningen. Förordningar som syftar till att ändra eller komplettera lagen kräver uttrycklig delegering enligt författningen.
Beslut (Bescheide) är i första hand förvaltningsrättsliga instrument för att verkställa lagen. De riktar sig till en eller flera personer som nämns i beslutet.
Enligt författningens fördelning av befogenheter mellan förbund och delstater är olika organ ansvariga för lagstiftningsarbetet.
Nationalrådet antar förbundslagstiftning, vanligtvis tillsammans med Bundesrat (det österrikiska parlamentets första kammare, nedan kallat förbundsrådet). Nationalrådets 183 ledamöter utses genom direkta val medan förbundsrådet väljs av delstatsparlamenten (Landtage). Förbundsrådet har i regel endast en suspensiv vetorätt.
Delstatsparlamenten antar lagar på delstatsnivå.
Lagförslag kan läggas fram för nationalrådet
Dessutom måste ett medborgarinitiativ som undertecknats av minst 100 000 röstberättigade eller av en sjättedel av de röstberättigade i tre delstater läggas fram för nationalrådet.
I praktiken läggs de flesta lagförslag fram av förbundsregeringen. Lagförslag från förbundsregeringen måste antas enhälligt av förbundsregeringen (ministerrådet). Innan förbundsregeringen fattar beslut ges andra organ (delstater eller andra beröra parter) möjlighet att yttra sig över den relevanta förbundsministerns förslag.
Efter att ha antagits i nationalrådet måste lagförslag godkännas av förbundsrådet (budgetlagstiftning på förbundsnivå behöver inte behandlas i förbundsrådet eftersom nationalrådet har exklusiv behörighet på detta område). Förbundskanslern överlämnar därefter lagförslaget till förbundspresidenten för underskrift.
Nationalrådet kan besluta att hålla en folkomröstning om ett lagförslag. En folkomröstning ska också hållas om en majoritet av nationalrådets ledamöter begär detta. I så fall måste ett lagförslag som redan antagits i nationalrådet godkännas i en sådan folkomröstning för att lagen ska bli giltig. Därutöver krävs folkomröstning om varje grundläggande ändring av författningen.
Förbundspresidenten bekräftar med sin underskrift att den aktuella förbundslagstiftningen har kommit till på ett författningsenligt sätt. Underskriften ska sedan kontrasigneras av förbundskanslern.
Därefter offentliggörs förbundslagstiftningen i Österrikes officiella kungörelseorgan (Bundesgesetzblatt). Om inte annat föreskrivs i den aktuella lagen (retroaktiv verkan eller senare ikraftträdande, vacatio legis) träder lagen i kraft dagen efter den dag då det aktuella numret av Bundesgesetzblatt offentliggörs och distribueras.
En lag kan upphävas antingen uttryckligen (formellt upphävande) eller genom att det utfärdas en rättsregel vars innehåll strider mot den tidigare bestämmelsen (materiellt upphävande), utan att formellt slå fast att den tidigare bestämmelsen inte längre gäller (lex posterior derogat legi priori). Speciallagstiftning har företräde framför allmän lagstiftning (lex specialis derogat legi generali). Dessutom kan det i en lagbestämmelse fastställas hur länge den är giltig.
Rechtsinformationssystem des Bundes (rättsligt informationssystem för republiken Österrike), som drivs av förbundsministeriet för digitalisering och näringsliv, ger onlinetillgång till österrikisk lagstiftning.
Tillgången till Rechtsinformationssystem des Bundes är kostnadsfri.
Det rättsliga informationssystemet för republiken Österrike ger information om:
Andra kungörelser:
Vissa österrikiska lagar är även tillgängliga på engelska.
Mer information finns på webbplatsen för Rechtsinformationssystem des Bundes.
Sidans nationella språkversion sköts av respektive medlemsland. Översättningarna har gjorts av EU-kommissionen. Det är möjligt att översättningarna ännu inte tar hänsyn till eventuella ändringar som de nationella myndigheterna har gjort. Europeiska kommissionen fritar sig från allt ansvar för information och uppgifter i detta dokument. För de upphovsrättsliga regler som gäller för den medlemsstat som ansvarar för denna sida hänvisas till det rättsliga meddelandet.