

Hitta information per region
Med ”lagstadgad ränta” avses i den finska lagstiftningen både den räntesats som tillämpas på en utestående skuld före förfallodagen och dröjsmålsräntor. Bestämmelser om båda typer av lagstadgad ränta fastställs i räntelagen (633/1982). Skyldigheten att betala ränta eller dröjsmålsränta fastställs enligt räntelagen, såvida annat inte följer av gäldenärens skyldighet eller affärspraxis eller såvida inte annat föreskrivs i lagen (2 § 1 mom. i räntelagen).
Ränta på skulder: Gäldenären är inte skyldig att betala ränta för perioden före skuldens förfallodag (3 § 1 mom. i räntelagen). Det är dock möjligt att komma överens om att ränta ska betalas. Om skyldigheten att betala ränta har avtalats utan att räntesatsen har fastställts ska gäldenären betala årlig ränta i enlighet med den referensränta som avses i 12 § i räntelagen (3 § 2 mom. i räntelagen).
För kreditavtal som ingås av konsumenter om uttag av likvida medel ska bestämmelsen i 7 kap. 17a § i konsumentskyddslagen (38/1978) också gälla. I denna bestämmelse anges att om kreditbeloppet eller kreditgränsen understiger 2 000 euro får den effektiva räntan för krediten inte överstiga den referensränta som avses i 12 § i räntelagen plus 50 procentenheter.
Dröjsmålsränta: För avtal som omfattas av lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (30/2013) är den lagstadgade dröjsmålsräntan åtta procentenheter högre än den referensränta som gäller vid den berörda tidpunkten (4a § 1 mom. i räntelagen), dvs. räntesatsen är för närvarande 8,0 % (hösten 2017). För andra avtal är den lagstadgade dröjsmålsräntan sju procentenheter högre än den referensränta som gäller vid den berörda tidpunkten (4 § i räntelagen), dvs. för närvarande 7,0 % (hösten 2017).
När det gäller konsumentskulder är bestämmelserna om dröjsmålsränta i räntelagen tvingande lagstiftning och det är inte möjligt att avtala en högre dröjsmålsränta (2 § 2 mom. i räntelagen). För övriga skulder är det möjligt att komma överens om räntesatsen för dröjsmålsräntan. I avtal som omfattas av lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal är det dock inte möjligt att komma överens om att borgenären inte ska ha rätt att debitera dröjsmålsränta, och om gäldenären är en upphandlande enhet är det inte möjligt att komma överens om en lägre dröjsmålsränta än den som fastställts i 4a § 1 mom. i räntelagen (8 § i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal).
Den referensränta som avses i räntelagen är den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpat vid den sista huvudsakliga refinansieringstransaktionen före den första kalenderdagen i varje halvårsperiod avrundad uppåt till närmast följande halva procentenhet (12 § i räntelagen).
En icke-officiell engelska version av räntelagen finns på http://www.finlex.fi/fi/laki/kaannokset/1982/en19820633.pdf.
De finska och svenska versionerna finns på http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1982/19820633?search%5btype%5d=pika&search%5bpika%5d=Korkolaki.
Lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal finns på http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2013/20130030?se.
Konsumentskyddslagen finns på http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1978/19780038?se.
De nationella versionerna av sidan sköts av respektive kontaktpunkt. Översättningarna har gjorts av EU-kommissionen. Det är möjligt att översättningarna ännu inte tar hänsyn till eventuella ändringar som de nationella myndigheterna har gjort. Varken det europeiska rättsliga nätverket eller kommissionen påtar sig något som helst ansvar för information eller uppgifter som ingår eller åberopas i detta dokument. För de upphovsrättsliga regler som gäller för den medlemsstat som ansvarar för denna sida hänvisas till det rättsliga meddelandet.